Förutom all smärta, koncentrations-

  svårigheter, tinnitus, sömnsvårigheter,

  illamående, orkeslöshet, så mådde jag

  väldigt psykiskt dåligt.

  Jag hade min dotter att leva för men jag

  kände mig väldigt maktlös i allt annat.

  Läkare och försäkringskassa gav mig råd

  att skala av de fritidsaktiviteter jag hade.

  Mitt sociala nätverk krympte. Mycket 

  berodde det att mitt vanliga aktiva påhittiga

  personlighet som jag var innan olyckan var

  borta och nätverket krympte ännu mer.

  Jag var väldigt trött, deprimerad och orkeslös.

  På arbetet fick jag andra arbetsuppgifter för

  att det skulle underlätta mina besvär. Jag var

  tacksam för att få ha jobbet kvar och tänkte

  att arbetsgivare säkert vet vad som är 

  lämpligast.

  Men jag fick ingen gnista att jobba längre,

  mina glädjeämnen i arbetet försvann då jag

  inte gjorde det jag verkligen var intresserad

  av.

  Trots detta har jag haft som fokus att jobba

  mer än 25% som förutspåtts mig pga de

  skador jag haft. Jag insåg att träning var A

  och O för att överhuvudtaget kunna komma

  över dessa 25%. Min sjukgymnast Karin på

  Metropolen gav mig mycket styrka och

  peppning i min träning. Hon har hela tiden

  varit så uppmuntrande.

  Min dotter kunde ibland säga "mamma; gå

  och träna så du inte är så sur". Min sambo

  och min dotter fick se baksidan av att jag

  kämpade på jobbet men föll ihop i hemmet.

  Men trots brister i hemmet så höll jag fokuset

  uppe och kom upp i 75% arbete. Men jag var

  väldigt bitter över att inte få uppskattning för

  det jag gjorde på arbetet, samt att jag inte

  fick fördelar som friska på arbetet fick i form

  av utbildning och arbetsutveckling.